Guds straff
Det finns nog ingen socialt jobbigare situation än att kl 7 på morgonen behöva åka kommunalt med två människor man känner halvt och det enda de har gemensamt är mig. Lite såhär var min morgon:
Drog till tunnelbanan. Rätt bra humör. Träffa ena ytligt bekanta. Hej hej gud vad kul att ses hur är allt? Oj den andra ytligt bekanta. Hej hej gud vad kul att ses hur är allt? Presenterar dem för varandra. Inser att vi har en 20 minuter lång tunnelbanefärd framför oss tillsammans. Blir lite trött. Försöker som den enda gemensamma parten i vår lilla triangel hålla igång ett samtal. Går sådär. Vad ska du göra i höst? Blir ännu tröttare. Klockan är för helvete 7. Upplever 20 väldigt långsamma minuter av mitt liv. Stiger tacksamt av och pustar ut.
Jag vill bo i en svamp annars får jag damp
Jag bor ursprungligen i ett ganska stort hus med svennemått mätt, rättare sagt cirkus 400 m2 (nu pratar vi dock inklusive källare och vind, säkert ett grovt regelbrott enligt mäklarens handbok). Utrymme är förvisso en helt underbar tillgång förutom när det kommer till det där med att hålla koll på diverse tillhörigheter. Ordning har aldrig varit min starka sida och när man får för många möjliga rum att dumpa saker så blir jag aningens väl entusiastisk. Problemet är att jag inte bott hemma på ett år utan på betydligt mer överskådliga 50 kvadrat. Följaktligen när jag kom hem igår och skulle börja packa upp hela mitt liv drabbades jag av ett omvänt klaoustfrofobiskt tillstånd och ville instinktivt bosätta mig med hela min garderob i ett litet hörn i hallen och utgå resten av mitt liv från den positionen. Men som den vuxna människa jag är så utmanade jag mig själv och bar in väska efter väska, Ikea-kasse efter Ikea-kasse (älska Ikea-kassar) och började min uppackning. FEL. Jag borde stannat i min imaginära tillvaro i hallen. Dagens läge är att min garderob ligger utspridd, jämnt fördelad över tre våningar samt att mitt rum är ointagligt. Så är även trapporna våningarna emellan. Nu sitter jag istället i röran och tittar på röran som jag redan igår visste skulle uppstå och undrar vart man bör börja? När fick jag så mycket kläder tillexempel? Den frågan kan jag börja med att svara på. Eller så drar jag till stan nu och skjuter upp problmet. Deal.
#€%€/?!€&##
Döör på mitt jobb. Får man skriva det såhär i arbetslöshetstider? Ändå är jag så jävla mesig och säger ja till arbetspass jag egentligen inte behöver ta för att väga upp mitt dåliga samvete över att jag har sagt upp mig. Jag har en förmåga att bli för personlig i allt jag ger mig in i. Att såra människor är det värsta jag vet. Det spelar ingen roll om det är den stackars saten från kundservice hos tele2 (€"&%&##!!) eller mina närmsta vänner. Ändå är jag förbannat bra på det där med att såra. Fantastiskt det där, tänk om man kunde vara omedvetet grym på något positivt istället.
fortsättning följer
Okej då, skriver ett inlägg till den jäveln som envisas med att kolla in bloggen 11 ggr per dag trots att jag aldrig skriver. This is for u. Så att... vad ska jag skriva? Kan skriva om min stört jobbiga katt som envisas med att kliva på tangentbordet hela ******** tiden. Eller att hon har pissat i min säng 2 gånger nu. Enligt Google gör katter det bla när de känner sig bortprioriterade så nu tvångsgosar jag med henne varje kväll så kattfan inte känner att hon behöver hämnas mig. Eller så skriver jag något meningsfullt för en gångs skull? Om hur errosion förskjuter de omkringliggande husen i Sotji i 60 graders lutning pga. massiv korruption inför vinter-os i den ryska lilla staden. Eller om det ev. kommande mello-skräcksenariot då Ravajas skämmer ut Sverige på hemmaplan inför hela europa? Eller så skriver jag lite om mina framtidsplaner som jag nu äntligen har funtat ut. Eller så stannar jag där och lämnar en liten cliffhanger om min potensiellt spännande framtid? Ja, så gör jag nog.
Du borde tycka som jag
Om livet alltid skulle bestå av en solig skärgård, fladdrande klänningar och sunt förnuft så vore jag lycklig. Tyvärr så har livet och jag inte samma uppfattning. Dumma livet, sluta vara så jävla envis.
Söder
Det bästa med permissionen var Fanny. Och friheten. Lika luftigt som om det vore små gluggar i varje liten atom. Där igenom flög hela världen. Känslor och blickar, obefogade leenden på stan och plötsliga skratt. Både hat och kärlek. Jag slapp den kompakta luften. Jag slapp det maniska puzzelläggandet av den gravida friskisinstruktören. Jag slapp lysrörens intensiva ljus. Slapp zappa mellan Våra värsta år och Sixteen & Pregnent. Ändå trivs jag här. Permissionen var långt ifrån alla dessa enerverande tryggheter, lite som att kasta sig upp på cykeln efter kraschen och fortfarande har kvar gruset i skrapsåren. Men att fritt kunna ströva runt på söder med fantastiskt sällskap vägde upp alla rädslor och snart var skratten allt jag hörde, blickarna allt jag såg och omgivningens känslor allt jag kände slingra sig förbi min kropp. Allt var tungt men verkligt. Idag känner jag mig lite mer levande, som om det finns något spännande längre fram och som om jag kanske är bredd att släppa historian förr eller senare.
Tips på dåliga slut
Min filmkvot genom livet har accelererat i en hastighet av 0-100 under de senaste veckorna. Min tanke för att uthärda dessa månader var att bli litterärt intellektuell, men av de 5 böcker jag har börjat på finns ingen jag kan lägga i den alltmer sinande högen "lästa". Vet däremot inte hur många filmer jag ser per dag, bara att min förmåga att förutsäga och genomskåda filmer har blivit fenomenal. Säkerligen ingen ny upptäckt för en filmvan typ, men alla filmer är förfasen LIKADANA. Ett generellt drag är att alla filmer som faktiskt lyckas bygga upp en intressant, oförutsägbar handling slutar med ett öppet slut. Minst när man anar det (eller nu är jag ju hype på det) så rullar eftertexterna stadigt in på skärmen och själv sitter man snopen i soffan och stirrar på dem tills det faktiskt sjunkit in att jo, filmen är faktiskt slut. Jag har en teori. De regissörer (Manusförfattare? Vem är ansvarig för detta??) som lyckas få till en spännande handling har oftast inte en blekaste självaste på HUR det ska sluta. För det är de intressanta livsödena som är de oförutsägbara. Vem som helst vet hur American Pie kommer sluta eller att Huge Grant och Julia Roberts kommer att få varandra i slutet i Notting Hill. Känns lite gjort liksom. Därför ska jag be om att få nämna 3 riktigt hateable slut: Precious, Will Hunting & sist men inte minst slutdödaren Efter Bröllopet. I övrigt väldigt sevärda filmer.
Mindre essentiella insikter
Sådan har min tankeutveckling fungerat under senaste året, ytterst intressant.
• Att ladda ner endast en låt från en skiva är helt ok, resten är oftast bara skit (utom Bon Iver, Louis Garrel och MGMT de har immunitet)
• Att ta sig iväg till gymmet kan faktiskt räknas som att träna, man behöver inte nödvändigtvis springa tills man hostar blod.
• Ridning är en av de coolaste sporterna man kan hålla på med, ingen nördsport för finniga lantis 12åringar.
• Skolarbete kunde faktiskt vara stimulerande, rent av kul, även om man inte insåg det då.
• Te är inte så jäkla gott. Luktar alltid godare än det smakar.
adios amigo
Jag hade en gammal barndomsvän, även om vi inte kom nära varandra föränn i högstadiet. Jag älskade henne. Hon var en falsk fasad men ändå var min beundran starkare än min rädsla och mitt hat gentemot henne. Hon lärde mig att ta för sig, ständigt skyddad av hennes närvaro vågade jag visa sidor jag aldrig annars vågat. Helt plötsligt dög jag. Om än för bara några år så dög jag. Men sedan svek hon mig, lyste allt oftare med sin frånvaro medans jag krampaktigt höll mig kvar. Med tiden hittade jag en ny vän som kom att vara min följeslagare under ett flertal år framåt, än idag. Jag avskydde henne. Föraktade henne samtidigt som jag älskade henne för att hon var min räddning från mig själv. Men de ljuspunkter hon förde in följdes alltid av nattsvart mörker. Trots detta accepterade jag henne så länge som jag slapp se mig själv. Desto djupare ner i mörkret hon drog mig ju mer älskade jag henne. Fram till idag. Jag hatar henne. Rent hat. Jag säger upp bekantskapen.
exponerad?
Det tar emot att ha en blogg. Egentligen hatar jag att andra har möjligheten att läsa mina tankar, tankar som jag bara måste göra något av. Jag har funderat på andra alternativ, för jag tycker det är kul att skriva samtidigt som det ofta kan lätta ens hjärta. Det finns word-alternativet. Sitta och skriva på ett ensamt, vitt dokument och känna sig möjligen ännu ensammare. Men det tar emot att klicka på wordikonen för att sedan skriva. Det känns som att misshandla mina tankar. Orden tycks bli förminskade och de få rader man skriver klämms ihop längst upp för att nästan försvinna in i den vita bakgrunden. Helt plötsligt så försvinner meningen med allt. Ett annat alternativ är att göra den lösenordskyddad men inte heller det känns som ett bra alternativ.. Det skulle vara att kränka mina egna tankar, som om jag skämdes över dem. Sedan finns ju den gamla klassikern, att s k r i v a f ö r h a n d. En konst jag tyvärr inte klarar av. Skrivkrampen är helt enkelt inte värd. Därför är jag här. Med en blogg.
Sällan bättre själv
Tjejen brevid mig har svart, trassligt hår med diffusa blåa slingor (tror jag). Hon sitter uppkrupen i ett hörn av soffan och ser ut att vilja smälta in och bli ett med soffan. Hon googlar bilder på "done trying". Känns positivt. Men jag har sett henne skratta, en gång. Hon tappade en gaffel. Då skrattade hon. Inte för att gaffeln i sig var särskilt rolig utan för att det inte inte fanns något annat att göra. Jag skrattade med henne. Inte för att det var särskilt roligt utan för att det inte fanns något annat att göra.
Nu googlar hon på "I wanna fucking cuddle". Lite motsägelsefullt, svårt att vara obefintlig och samtidigt närvarande. Lika skitzad som jag med andra ord.
projektarbete
Lämnade fram en bunt papper igår, närmare 40 A4, utan radavstånd. Kändes stort, lite som den gången jag fick provhålla 100 tusenlappar från pappa (han är ingen maffiaboss, jag lovar, även om det vore lite coolt). Jag kunde känna papprets tyngd i handen och konstaterade att såhär tungt kan bara papper i mängd vara. Det bästa var ändå att vi hade skrivit det själva och stod för varenda litet ord. 40 A4 ironi i dess seriösaste bemärkelse.
KOmmunaltrafikskolan del 1.
Att åka kommunalt är en hel vetenskap. Det finns en rad oskrivna regler som man förväntas följa men som ingen riktigt har koll på.
SENARIO 1:
Du kommer först till en tom busshållsplats, 15 min tills bussen kommer. Suck nedrans SL, här ska du stå endast med dig själv som sällskap och härda i det snöblaskiga ovädret. 5 min kvar börjar det strömma till folk och du blir liksom bakknuffad längst in i busskuren. En kö börjar att bildas för i vilken ordning ombordstigning på bussen ska ske. Själv står du inklämd längst bak i kuren. När bussen sedan kommer vässar du armbågarna och knuffar du ändå dig längst fram i kön för att gå på först, du har ju faktiskt frusit arslet av dig i 15 min. Ingen säger nått, men man märker ändå irritationen och blickarna från människorna som troget stått i den steriotypiskt svenska busskön och väntat i 5 min. Var det rätt att göra så? Eller skulle man frodligt väntat på sin tur och till följd inte fått nån sittplats på den knökfulla bussen? Ska man förklara för kön att man faktiskt var där först, är jävligt kall om röven och snart kommer att uttrycka sin ilska på någon annan än SL snart?
SVAR:
Enligt kommunaltrafiksnormerna bör du lydigt stå kvar och vänta på din tur i klassisk svensk anda eller tydligt ha markerat din plats i kön redan för 15 min sedan när du först kom, inför..ingen.
då och nu
Att ha fantasi och ork att hålla modet uppe för att få ihop till en hel roman, avhandling eller annat litterärt verk, är rätt så fantastisk. Pas question på den. Men att göra det innan tekniken erövrade världen, utan att kunna knappra på ett tangentbord, ändra om, radera och lägga till, är helt obeskrivligt fantastiskt. Om en ett fantastiskt helvete. Fatta att skriva ett 1000 sidigt verk för hand, hade man oturen att leva för riktigt länge sedan även utan en anständig penna. Skrivkramp på högnivå. Tryckkonsten, javisst, men först var man tvungen att författa verket. Vad gjorde man om det blev fel på 556 sidan, skrev om allt? Eller rättade boken efter felet? Lade till lite falska källor så att innehållet skulle verka trovärdigt? Jag skulle ha kastat bokjäveln åt fanders, skrikit en rad av dåtidens svordommar och förmodligen åkt i fängelset ovetande att yttrandefriheten inte hade uppfunnits ännu. Var allt verkligen bättre förr...?
"Det här är det BÄSTA jag ätit"
Jag har en förmåga att alltid överdriva. Inte sådär farligt så att folk blir irriterade utan bara lite smått, lagom för att historien ska bli så där perfekt spännande att den blir intressant. Det gäller även mina nysningar, gäspningar och när jag dricker, äter eller upplever något. Min kompis påminde mig här om dagen att jag hade ätit den godaste maten, sett den bästa filmen och hört det roligaste skämtet under hela min livstid,
inte mindre än 3 gånger, på bara en vecka. Antigen så betyder det att jag måste utveckla mitt vokabulär för att utrycka uppskattning eller att jag bara har en väldigt positiv inställning (troligen det förstnämnda).
När det kommer till mina nysningar så är det något jag själv har fundert väldigt mycket på. Antigen pga. att jag inte har nått liv eller för att jag är väldigt bra på att disponera min tid så att jag kan få tid över till meningslösa tankar. Jag har aldrig kunnat nysa mer än tre gånger på raden i hela mitt liv, trots att jag alltid försöker tvinga mig till en fjärde nysning efter den tredje bara för att försöka bryta mot de fysiska lagarna (dock så kan andra, jag har kollat runt). Därför tror jag att mina tre nysningar är väldigt effektfulla istället för fyra fjösiga nysningar. Detta är visserligen bara en teori, men människan fungerar ju så, vi måste ha en förklaring för minsta lilla fenomen.
Samma sak när jag gäspar. Omedvetet så måste jag markera att "nu är jag verkligen trött/uttråkad", vilket resulterar i att jag gäspar med hela kroppen och lägger till en högljudd suck i falsett. Mamma stör sig något extremt på detta då hon menar att jag låter som en överklasstant som suckar över att behöva gå ut och rasta sin chihuahua på Sibyllegatan.
